Jag började träna då jag gick i 7 an, alltså då jag var 13 år. Det var redan då armbrytning som gällde, det var bland det bästa jag visste. Mycket som gjorde att jag tyckte så bra om det var personerna jag hade omkring mig, alla armbrytare alltså. Helt underbara människor med en skön sammanhållning. Jag fortsatte med armbrytning tills jag var 15 år men sen hände något, jag tappade allt intresse för all träning. Sedan började jag skola i Lycksele och då rörde jag inte på mig i onödan.  När jag började i Lycksele vägde jag 55 klio och var ganska liten. Jag vet att jag blev orolig i början då vågen började gå uppåt men sedan förträngde jag allt och det skenade iväg. ett tag vägde jag 68 kilo och mådde riktigt dåligt med mig själv. Så efter det så började jag ta tag i det, började äta lite bättre och gick en massa pws. Skaffade även gymkort på badhuset en det var riktigt tråkigt där upptäckte jag efter ett tag. Så jag slutade alltså träna igen. 

 

Men jag gick inte upp lika mycket i vikt men jag mådde fortfarande dåligt. Det är inte så att jag har tänkt mycket på att jag varit lite större, utan det är när jag har sett bilder, Speciellet efter bilderna från när jag var i Kanada, mina smala kusiner och sedan jag. 

 

Förra våren alltså 2012 började min lillebror och min kusin peppa mig mer och mer till att träna, så jag började lite smått på gym, mest då kusin var med och visade vad som skulle göras. Men höll mig forfarande mest bara till pws.

 

Under sommaren jobbade kusin i Lycksele så hade då mer möjlighet att träna med honom då, men blev inte lika mycket som jag hoppats. Men sedan under hösten då jag fick reda på att SM i armbrytning skulle hållas i Lycksele, ja då började jag träna ordentligt och jag tordes fara själv, även om det var mycket folk, bara där hade jag klarat så mycket.  Självkänslan ökade ordentligt. Så jag kan säga att jag har tränat rent seriöst i ca 6 månader och då har det inte varit så många dagar utan gym.