Jag fick en sådan lust att skriva ett inlägg om vad träning betyder för just mig! 

 

Träningen har fört mig upp ur mina lite deprisivare perioder, som framförallt har kommit då jag tyckt att jag sett hemsk ut eller att jag "inte har några vänner". Klar som fasen jag har vänner, men träffar dem inte så ofta för att vi bor på så många olika ställen. Men i mitt lilla huvudet, när jag alltså är på botten i metalitet då säger en röst att det är ingen som vill umgås med dig, varför skulle nån de? Det är aldrig någon som hör av sig!  Detta pågick som mest för ca ett år sedan, jag var verkligen på botten av ett djupt djupt hål. Jag har inte tagit upp detta med något, utan burit det inom mig. Jag såg bilder på hur dem i Storuman på armbrytningen tränade och hade kul, men jag ville inte riktigt åka dit, jag kände mig lat, att jag inte skulle vara lika bra som förut, att jag verkligen inte skulle orka det de andra gjorde. 

 

 

Men vad gör man, jo jag tog mig till Storuman, var med på en armbrytar träning och blev kär på nytt. Jag förstod inte varför jag gett upp något som jag älskar så mycket. Man blev så uppskattad då man kom dit. Så mitt första mål var alltså wildarm på storumandagarna. Jag hade ett tag på mig, så jag satte upp ett mål, att jag skulle ha tagit mig ner under 60 kg, sedan våga tävla. 

 

Jag skaffade gymkort, Sebastian visade mig massa övningar. Men problemet var att när Sebastian inte var där då vågade jag inte mig in på gymmet. 

 

Jag gick därför pws, typ en mil om dagen, jo jag förbrännde fett, men sen då?  efter många om och men tog jag mig till gymmet och tränade, kände mig utstirrad som satan, jag vågade inte ha tighta kläder och det var hemskt. 

 

Detta  höll på ett bra tag, men  ju mer jag orkade desto mer började jag ta för mig mer, brydde mig inte om andras blickar utan körde mitt race.  Men det som var den största knuffen var mina bröder/kusin samt bloggaren Mikael Hollsten som driver aldrig vila. Han starade en tävling SIC som var en underbar knuff. 

 

Storumandagarna kom och jag vann min första match men sedan åkte jag ut. Men det gör inte mig något för mitt mål var att våga tävla och bryta i -60. Jag hade ju mest bara gått ner i vikt.

 

Ju fler dagar jag tillbringat på gymmet desto mer har min självkänsla höjts, jag har kommit mina bröder/kusin mycket närmare än någonsin.  Jag har hela Storumanarmsport som alla är underbara människor.  Vill Jonas umgås med sina kompisar då åker jag till mitt favoritställe, gymmet utan att känna mig konstig eller ensam. Jag vet att jag har dem som älskar mig vare sig vi träffas varje dag eller engång i månaden. Min kropp har börjat förändas jag tycker om den, min mentalitet är awsome, både vid järnet och armbrytarbordet. Jag känner absolut inget tvång att ta mig till att träna utan jag längtar, redan på kvällen ligger jag och längtar till mitt nästa pass. Som igår såg jag en bild när dom tränade armbrytning, jag började genast längta till på måndag!! 

 

Bara sedan SM har jag utvecklats grymt mycket.

 

Träningen samt kosten förstås, har gjort mig säker, på mig själv, på mina vänner, de som bryr sig och fortfarande vill ha mig i sitt liv. Det är dem som stöttar mig för mina val, som hjälper mig på resans gång. De som tycker att jag gör ett bra jobb även fast deras intressen ligger i något helt annat.  

Dålig röd tråd i detta inlägg men jag hoppas ni kan läsa ändå.